Vänsterpartiet Uppsala

Kommunstyrelsen har lagt ett förslag om riktlinjer för sponsring i kommunen. Det är viktigt att det finns sådana, så att inte vilka som helst får möjlighet att synas i samband med kommunens verksamhet. I riktlinjerna finns en skrivning om att sponsorernas verksamhet ska kunna accepteras av kommunen ur etisk synpunkt. Det finns dock ingen precisering kring vad denna etiska synpunkt innebär.

I både Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden  och i Barn- och ungdomsnämnden har nu oppositionen antagit reservationer till förmån för att förtydliga vilka företag man inte vill ha ett sponsringssamarbete med.

I reservationen står: I sponsorernas verksamhet skall gällande svenskt kollektivavtal följas. Om inte svenskt kollektivavtal är tecknat ska ändå motsvarande villkor gälla för de anställda. Vi förväntar oss att våra sponsorer uppvisar en hög affärsetik, och att de följer gällande nationella lagar. Våra sponsorer får ej ha någon koppling till företag baserade i s.k. ”skatteparadis”.

När vi drev detta i Barn- och ungdomsnämnden fick vi som svar att det ju redan står att man ska accepteras ur etisk synpunkt, och att det är självklart vad det innebär. Sådana självklarheter har jag alltid haft svårt för – lite som med sunt bondförnuft.Det handlar ju alltid om vems förnuft man lutar sig mot. Och helt uppenbart har vi inte samma syn på etik i oppositionen som i majoriteten. Kollektivavtal är inte lika populära hos majoriteten, och det var kanske inte så förvånande. Men att man inte heller vill förtydliga att sponsorerna inte ska vara baserade i ”skatteparadis” är inte lika självklart. Men å andra sidan har vi en hel del verksamheter som finansieras av skattemedel och som inte skattar för sina vinster i Sverige.

En annan synpunkt från majoriteten var att om man ska ha mer detaljerade etiska regler så bör de gälla även i andra verksamheter inom kommunen. Vilket ju är något som vi rödgröna har försökt att yrka i olika sammanhang, men inte fått gehör för.

Lisa Skiöld

Det strömmar in nyheter om att vänstern i Danmark fått ökat stöd i valundersökningarna. Glädjande! Nu tar kanske fler av de nordiska länderna ett steg bort från den råkapitalism som den borgerliga agendan har gått ut på de senaste åren.

Vi kommer att diskutera hållbar ekonomi utifrån ett demokratiskt, socialt och ekologiskt perspektiv här i Uppsala nästa helg! Hela dagen den 24 september så har vi en konferens med olika talare inom ämnena Ekonomisk Demokrati och Ekologisk Ekonomi. För mer information se Vänsterpartiet i Uppsala läns hemsida. Det kommer bli mycket spännande. Kul att prata visioner, det behövs för att få in andra bilder på näthinnan än utförsäljningar och utförsäkringar!

Emma Wallrup

Just nu diskuteras hemlagad mat i hemvården på kommunfullmäktige. Företrädare för Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet  lovade tydligen i en TV-sänd debatt nära valdagen för ca ett år sedan att de rödgrönas förslag om detta skulle genomföras. Hela alliansen väljer nu att besvara motionen om detta istället för att bifalla. Svaret avslutas med orden ”Nämnden bevakar frågan och kan förutses ta erforderliga initiativ för att ”…” kunna erbjuda hemlagad mat inom hemtjänsten”. Det är inte första gången jag hör ordföranden för Äldrenämnden besvara en fråga på det viset – det vill säga lite undvikande och icke-konkret.

Ett annat löfte som hördes mycket inte minst från Folkpartiet var om en läs-och skrivgaranti inom skolan. Jag påstår nu inte att man inte tänker genomföra det – för det återstår fortfarande att se. Vi från rödgröna har många gånger, t ex i fullmäktige i våras, försökt få klarhet i vad den garantin skulle innebära, men har inte fått något svar. I utkastet till verksamhetsplan som kom från tjänstemännen på kontoret för Utbildning och arbetsmarknad häromdagen fanns inga pengar avsatta till det för 2012. På min fråga om det var något som alliansens företrädare var nöjda med fick jag ett glidande svar av typen att det ju egentligen ligger i skolans uppdrag. Och där är vi ju överens.

Vad jag nu kan hoppas på är att man gör en översyn av hur t ex klassstorlekarna ser ut i lågstadiet, och där man kanske uppmärksammar att de alltför ofta är för stora. Och att man då kommer till slutsatsen att de bör minskas – o avsätter pengar till det. Då skulle det luftiga löftet verkligen innebära något.

Lisa Skiöld

En hel del av mina inlägg här är någon form av kortrapporter från mina uppdrag i kommunfullmäktige, polisstyrelsen eller barn- och ungdomsnämnden. Inom partiet förväntas vi rapportera inför årsmötet varje år om vad som hänt i nämnden, men jag tänker att det här dels blir betydligt mer aktuell rapportering, och att den också kan nå många fler.

I torsdags fick vi i oppositionen igenom ett sånt där litet tilläggsförslag. Den övergripande punkten handlade om förskolornas öppettider. Det har varit många av de fristående förskolorna som inte har haft 10 timmars öppet under veckorna, och som också tyckt att de kan stänga under skollov och liknande.

 I lagen står att barnomsorg ska erbjudas den tid som behövs med hänsyn till föräldrars arbete eller studier – och för väldigt många har dessa förskolor inte kunnat göra det. Nu kommer det regleras lite tydligare att de åtminstone ska ha öppet 10 timmar om dagen, vilket de allra flesta kommunala redan har haft. Vi rödgröna tyckte att kravet kunde ställas hårdare redan nu, eftersom förskolorna verkat vara välvilligt inställda till det, men så blev inte beslutet. Däremot höll flera i alliansen med om att det kunde vara en poäng att kräva att förskolorna ska anslå tydligt vilka regler som gäller på sina hemsidor och liknande. Möjligen en detalj, men en ganska viktig sådan. Det är nog rätt många föräldrar som inte känner till vad de kan förvänta sig av barnomsorgen.

 Glädjande var det också att höra om att det nu är på gång nya rutiner för hur behov av förskoleplatser ska planeras och hanteras. Jag har bara haft mitt uppdrag i nämnden i ett halvår, men på den tiden förfasats över bristen på struktur på området. De som suttit längre har uppenbarligen en mängd frustration kring detta. Sämre kan det knappast bli i alla fall – och framöver kanske vi som politiker till och med få lite överblick över vad som behövs och vad som görs.

Lisa Skiöld

Det tog lång tid för mig att välja parti. Dels för att jag ändå hade ett samhällsengagemang genom nykterhetsrörelsen, och dels för att jag tyckte partipolitik var så svår.

Jag är nöjd med att jag valde Vänsterpartiet, och förvånas ibland över att jag kan hålla med om så pass många frågor som partiet står för. Men svårt är det. Och inte blev det lättare för att jag har förtroendeuppdrag och ska vara med och ta beslut och argumentera för och emot en hel radda med olika frågor.

Igår var det gruppmöte inför kommunfullmäktige och idag möte med oppositionen i Barn- och ungdomsnämnden. Under mötena har ämnen som internhyror, cykelvägssträckningar, socialtjänst, ansvarsfördelning för pedagogiska lokaler, elitklasser och stöd till ickebehöriga elever diskuterats. Till ett och samma nämndmöte kan det vara ca 20 olika slags punkter som kommer upp – och det är förstås svårt att hinna sätta sig in ordentligt i alla.

Samtidigt är det också väldigt intressant, lärorikt, och på sitt sätt stimulerande att i alla fall formulera problemen och frågeställningarna på samhällsproblem som man dyker på – även om det ibland är väldigt svårlöst och vi som opposition inte har en direkt makt att förändra.

Vad jag var ute efter i rubriken är ju också själva kneget som politiker. Någon måste ju ta på sig rollen att ta besluten – t ex i individutskotten där olika stöd fördelas. Tjänstemän tar fram förslag utifrån lagar, men besluten ligger på oss demokratins knegare – som någon slags utomstående garant för allmänhetens insyn (ganska liten allmänhet som tur är i dessa fall). Och i dessa fall känns det mindre relevant om man är majoritet eller opposition – där är vi mer politiker som utför samhällsuppgifter tillsammans.

Lisa Skiöld

Vid flera tillfällen under den termin jag nu varit fullmäktigeledamot (eller ja, ersättare då) har jag nämnt begreppet normkritik. Det har blivit tydligt att många i fullmäktigeförsamlingen inte har känt till begreppet, och det gäller troligen även några av dem som är åhörare.

Vid dagens debatt angående Inriktning, Verksamhet och Ekonomi (IVE), lade jag därför huvudfokus på att förklara vad ett normkritiskt förhållningssätt kan innebära. Här följer på ett ungefär vad jag sa:

Det normkritiska förhållningssättet en del av hållbar utveckling – den sociala biten som ingår, liksom jämställdhet, i demokrati. För att alla ska uppleva att de är medborgare på lika villkor i samhället.

Att ha ett normkritiskt förhållningssätt är en grundsten för att undvika diskriminering, istället för att peka ut vilka grupper som kan riskera diskriminering så är tanken att vara vaksam på var normen är och hur vi manifesterar den, för att undvika just det.

Att vi upprätthåller och framhåller en viss norm, som det normala och ibland bättre är idag sällan medvetet eller uttalat – till skillnad från apartheidsystem eller som i TV-serien Mad mens amerikanska 60-tal

Det sker istället mer osynligt och mellan raderna idag i Sverige.

Ett exempel på hur man kan använda ett normkritiskt förhållningssätt: att i skolan ha skönlitteratur och läroböcker som avspeglar de familjekonstellationer som faktiskt finns i vårt samhälle, inte bara kärnfamiljsnormen. På så vis skapar man tillhörighet och inkluderar istället för motsatsen, att utesluta.

Tidigare pratades om tolerans – att stå ut med avvikelser utifrån normens perspektiv. I det ingår ett tydligt maktperspektiv, vem som har tolkningsföreträde, och också vem som agerar. Den som ska tolereras är endast ett passivt objekt.

Den som är i normens öga  ser sällan vilken normen är. Den vite medelålders heterosexuella mannen utan funktionshinder ser sällan vilka fördelar han har genom att vara normen i de flesta sammanhang. Att vara den som är huvudperson i de flesta meningar, som är huvudperson i de flesta berättelser, som är den som den medicinska forskningen utgår ifrån…  Den som ingår i normen behöver inte uppleva att i första hand ses som ett kön, en hudfärg eller ett handikapp utan blir istället bemött som en individ.

Upprätthållandet och skapandet av normen pågår i alla möjliga sammanhang, och eftersom t ex litteraturhistorien ser ut som den gör, går det inte att byta ut alla läromedel till normkritiska, vi måste hela tiden förhålla oss till var normen finns och påminna oss om att inte fastna i den.

Vänsterpartiet har i sin IVE skrivit in att hållbar utveckling och normkritiskt tänkande ska genomsyra hela det pedagogiska arbetet, och att säkerställa att det på varje förskola och skola ska finnas tillgång till personal utbildad i normkritisk pedagogik. Vänsterpartiet har också lagt pengar för att alla elever i årskurs 8 i Uppsala kommun ska kunna bjuda in RFSL för att utbilda eleverna i normkritik.

 Lisa Skiöld

Idag var det särskild debatt om skolan i kommunfullmäktige, i morse fick vi även in en debattartikel från oppositionen i Barn- och ungdomsnämnden om skolan. Länk här: http://www.unt.se/debatt/en-polerad-variant-av-kvarsittning-1357121.aspx

Många av debattörerna på båda sidor var kanske aningen förvånande faktiskt överens om en del – många ville till exempel ha en starkare statlig styrning – något som vi också till viss del får genom den nya skollagen och nya läroplanen som kommer nu i sommar.

Vi hade också en del gemensamt kring hur lärare bör jobba – det vill säga att lärarledda lektioner är viktiga för att motverka att eleverna lämnas åt eget arbete – och därmed att lägga över ansvar på hemmet istället för på skolan.

När det gäller segregeringen som kan utläsas i en rapport från Utbildnings- och arbetsmarknadskontoret var vi inte överens. Cecilia Forss vill fortfarande inte kalla det för segregering att det i fler skolor finns antingen många elever med goda eller många med sämre förutsättningar för att klara skolan. Även bland dem som kunde acceptera att det finns en segregering finns det inga åtgärder för att lösa detta. Den enda lösning som alliansen erbjuder är en av de faktorer som skapat själva segregeringen – nämligen det fria skolvalet och den stora mängden friskolor. Problemet är ju bara att tanken om att elever ska ta sig ifrån sin sociala bakgrund genom att välja en skola där det finns en större blandning eller fler elever med gynnsamma förutsättningar inte funkar. Däremot är det så att många av de välutbildade familjerna väljer bort den skola som ligger närmast (där det tidigare funnits en blandning av bakgrunder) till förmån från en mer segregerad skola.  

När det gäller hur vi stöttar elever som inte klarar målen var vi inte heller överens. Mohamad Hassan pratar fortfarande om nivågruppering – något som i forskningen visar ger försämrade resultat framförallt för elever med sämre förutsättningar. Från Vänsterpartiet drev jag hårt tesen om minskade elevgrupper – för att minska andelen elever som får behov av särskilt stöd, och just för att möjliggöra individanpassningen och en elevaktiv pedagogik.

Vad vi inte pratade så mycket om var vilka av de saker som kom upp i debatten som vi verkligen kan genomföra på kommunal nivå. En hel del är nationella beslut, och en hel del bör snarast ligga på skolnivå, även om det är lockande att detaljstyra. Vi har dessutom en uppsjö av instanser som ska driva skolpolitiken i Uppsala – och som inte heller är synkade med varandra.

Lisa Skiöld